Tjo! Är det någon som kommer in hit fortfarande? Jag gör inte det i alla fall tyvärr... Jag vet inte, jag inte mycket att blogga om.

I alla fall, ifall det finns några blivande ettor i gymnasiet som ska gå på gymnasiemässan nästa lördag kom och träffa mig, det kommer bli kul att prata om sitt år!

Det är just därför jag kom hit för att skriva av mig. Det känns så tråkigt att vara tillbaka i sitt gamla liv. Allting är som förut, men ändå så annorlunda i och med att jag går i en helt annan klass, en klass jag verkligen ogillar! Jag vill verkligen byta, men vet inte vart. Inom skolan eller till en helt annan skola.

Sen är det så sorgligt att amerikaner har en tendens att glömma snabbt. Det känns som att i och med att jag inte är där längre så pratar man mer och mer sällan i och med att man har mindre och mindre att prata om med sina vänner och värdfamilj. Våra liv skiljs åt så mycket.

Sen så är det de vänner som nästan direkt bröt kontakten. Vänner som faktiskt betydde väldigt mycket för mig under året och är de som jag som mest skulle velat och ansträngde mig för att hålla kvar i mitt liv. Det handlar om två specifika personer, och det svider dagligen att tänka på att det självmant väljer att inte skriva. Att de läser meddelandena man skriver, men inte svarar! Kontakten med andra är det bästa sättet att minnas som bäst. Att dela upplevelsen med andra. Bilder och föremål kan aldrig slå det!

Så jag vet inte, finns det någon som har bra förslag hur man kan komma ur en sådan depression över att förlora några från sitt liv?

 

I och med att det finns saker som suger just nu med skolan och så vidare så saknar man sitt år så mycket, eller också väldigt mycket hur ens liv såg ut innan man åkte.