Hemma
Känslan att vara hemma är konstigt. Det känns väldigt bekant men ändå så ovant. Jag kände mig inte helt hemma de första dagarna, men nu så har det börjat bli som vanligt. Att se mina gamla vänner var härligt, men det kändes inte som jag inte hade sätt de på ett år! Det kändes som att hela året var en dröm som jag drömde då jag var i koma eller liknande.
Jag saknar människorna i USA så mycket! Jag saknar värmen, personligheterna... Samtidigt så älskar jag att vara fri! Tunnelbanan är underbar! Det är så konstigt att människor inte pratar med varandra på gatorna dock. Att ingen börjar småprata med varandra.
Jag älskar hur sista dagarna i USA blev för det är så jag kommer minnas hela året sen! Jag önskar att slutet kunde varit tidigare under året.
Jag vet inte hur jag kommer att blogga från och med nu. Jag har blivit ganska bloggtrött nu i slutet. Samtidigt så vill jag gärna starta en helt ny blogg med ny design, ny tema. Bärja om på nytt! Som så man skriver ut en dagbok och börjar på en ny. Lite så känns det. Det känns som att ett kapitel i mitt liv har precis tagit slut och jag vill börja om på nytt! När det sker så kommer jag såklart berätta om den och jag kommer fortsätta skriva om mitt år, kärleken till Korea, mitt tråkiga fake svenne liv som en ungrare.
Bild: Sista lunchen med mina fina vänner innan jag åkte. Minnen för livet!
Jag saknar människorna i USA så mycket! Jag saknar värmen, personligheterna... Samtidigt så älskar jag att vara fri! Tunnelbanan är underbar! Det är så konstigt att människor inte pratar med varandra på gatorna dock. Att ingen börjar småprata med varandra.
Jag älskar hur sista dagarna i USA blev för det är så jag kommer minnas hela året sen! Jag önskar att slutet kunde varit tidigare under året.
Jag vet inte hur jag kommer att blogga från och med nu. Jag har blivit ganska bloggtrött nu i slutet. Samtidigt så vill jag gärna starta en helt ny blogg med ny design, ny tema. Bärja om på nytt! Som så man skriver ut en dagbok och börjar på en ny. Lite så känns det. Det känns som att ett kapitel i mitt liv har precis tagit slut och jag vill börja om på nytt! När det sker så kommer jag såklart berätta om den och jag kommer fortsätta skriva om mitt år, kärleken till Korea, mitt tråkiga fake svenne liv som en ungrare.
Bild: Sista lunchen med mina fina vänner innan jag åkte. Minnen för livet!
Sista dagen
Idag är det sista dagen innan jag ska åka hem. Mitt humör är som ett berg och dalbana. I morse vaknade jag halv fem av stress antar jag. Idag så åkte jag över till Mikiko först för att säga hejdå till henne, efter det så gick jag över till Solanges hus i 40+ vädret som jag kommer sakna, men jag dog. Vi åkte sedan till Panera Bread och åt lunch med Victor, Noel, Sage och Megan. Det var extremt mysigt och härligt att se alla för en sista gång! Sen gick vi över till Sages hus och badade i hans pool. Nu sitter jag här och väntar till att min värdmamma ska komma hem och vi ska ha vår avskedsmiddag. Borde kanske fixa det sista på mina resväskor. Det blir två totalt! :) Jag är bra på att skjuta upp packning till slutet.
Jag har redan gråtit en massa, men då vi var över vid Sages hus insåg jag: Herre gud! Jag kommer se min familj imorgon!! Jag har inte sätt de på ett år och nu så kommer jag se de, och alla mina fina vänner!!
Det här är det jobbigaste och flummigaste jag någonsin har varit med om! Detta år har verkligen varit det bästa, lärorikaste, upplevelserikta av de alla! Jag hoppas verkligen att det kommer flera år som denna!
Det har varit svårt men det var verkligen så värt det! Jag önskar att alla kunde uppleva det som jag har upplevt!
Jag kan aldrig tacka alla människor som har varit inblandade i mitt år tillräckligt. Min fina familj som lät mig göra detta! Det finns inte många föräldrar coola nog för att låta sina barn göra detta. min andra familj jag nu har blivit rikare för att låta mig vara en del av denna familj. Jag är så lyckligt lottad att ha de! Alla mina vänner, amerikanska som utbytesstudenter för att göra alla upplevelser lite extra minnesvärda, och mina vänner där hemma för att inte glömma bort mig!
Jag har redan gråtit en massa, men då vi var över vid Sages hus insåg jag: Herre gud! Jag kommer se min familj imorgon!! Jag har inte sätt de på ett år och nu så kommer jag se de, och alla mina fina vänner!!
Det här är det jobbigaste och flummigaste jag någonsin har varit med om! Detta år har verkligen varit det bästa, lärorikaste, upplevelserikta av de alla! Jag hoppas verkligen att det kommer flera år som denna!
Det har varit svårt men det var verkligen så värt det! Jag önskar att alla kunde uppleva det som jag har upplevt!
Jag kan aldrig tacka alla människor som har varit inblandade i mitt år tillräckligt. Min fina familj som lät mig göra detta! Det finns inte många föräldrar coola nog för att låta sina barn göra detta. min andra familj jag nu har blivit rikare för att låta mig vara en del av denna familj. Jag är så lyckligt lottad att ha de! Alla mina vänner, amerikanska som utbytesstudenter för att göra alla upplevelser lite extra minnesvärda, och mina vänner där hemma för att inte glömma bort mig!
Ses på onsdag Sverige! Har du saknat mig?
Graduation
Det här är så mycket värre än jag hade föreställt mig. Att säga hejdå är det värsta som finns. Under året så tänkte man inte på att snart så kommer man inte se dessa människor man ser dagligen. Inte bara att man inte kommer att se de, man vet inte när eller om man ens kommer att se de igen.
Igår så insåg jag faktiskt att det är slut. Efter många hejdån och tårar så tänkte jag att om jag bara kunde haft en vecka till i skolan, att ta vara på varenda sekund, ögonblick, allt!
Igår var det skolans Graduation i en stor arena i ett av kasinona. Japp, bor man i Vegas så bor man! Familj och vänner satt på läktaren, alla 500 studenter satt på golvplatsen och lärare, elevorådet och oss senior utbytesstudenter satt på scenen. Vi blev presenterade och vi fick ta emot en "certificate of completion". Den är jättefin och det ser exakt likadant ut som diplomet som alla studenter fick. Inga utbytesstudenter får ta studenten i Las Vegas tyvärr, men vi blev fortfarande erkända av skolan. Vi fick sjunga nationalsången och "the alma mater", skolans låt, för sista gången med kören. Jag fick sitta och se mina vänner gå över scenen och ha ett av de viktigaste stunderna i deras liv. Själv satt jag och var nervös över att jag inte kommer ha chansen att säga hejdå till kören som skulle springa till deras buss direkt efter. Men jag hade som tur chansen att säga ett snabbt hejdå och de blev sena till bussen på grund av oss, haha! Så jag började gråta lite var så jag sa hejdå till alla seniors. Ser jag någon gråta så börjar jag också att gråta...
Efter det så gick vi upp till rummet där Katie har förberett en liten fest för oss med mat och trevligt sällskap. Det började förfärligt! Igår var det Yufeis sista dag med oss eftersom hon och hennes familj ska resa innan de åker hem till Italien, så vi behövde säga hejdå till henne. Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket. Hon och Solange har varit mina bästa vänner här trots allt och nu vet jag inte när jag kommer se henne igen. Vi kommer aldrig kunna se varann dagligen i skolan. det blev lite trevligare sen då vi hade några roliga konversationer med de andra, men det gör ont. Jag vill inte att det ska vara över!
Idag ska jag till Noels graduation party och flera hejdån väntar, yeey, för det...
På tisdag morgon så åker jag. Jag har bara tre nätter kvar i mitt rum här! (Inte värt att sova natten då jag måste vara vid flygplatsen 4 på morgonen). Helt galet! Jag har inte känslan som jag trodde att jag skulle ha "jaa, jag gjorde det, det kommer vara så kul att komma hem!". Den känlsan finns där också, men känslan "jag vill inte lämna alla" dominerar. Jag vet att då jag lämnar Newark, New Jersey så kommer jag att automatiskt ställa in mig på positiva tankar. Jag ser verkligen fram emot att åka hem, men dessa några dagar är så underbart roliga och hemska på samma gång! jag vill spola tillbaka tiden!
Igår så insåg jag faktiskt att det är slut. Efter många hejdån och tårar så tänkte jag att om jag bara kunde haft en vecka till i skolan, att ta vara på varenda sekund, ögonblick, allt!
Igår var det skolans Graduation i en stor arena i ett av kasinona. Japp, bor man i Vegas så bor man! Familj och vänner satt på läktaren, alla 500 studenter satt på golvplatsen och lärare, elevorådet och oss senior utbytesstudenter satt på scenen. Vi blev presenterade och vi fick ta emot en "certificate of completion". Den är jättefin och det ser exakt likadant ut som diplomet som alla studenter fick. Inga utbytesstudenter får ta studenten i Las Vegas tyvärr, men vi blev fortfarande erkända av skolan. Vi fick sjunga nationalsången och "the alma mater", skolans låt, för sista gången med kören. Jag fick sitta och se mina vänner gå över scenen och ha ett av de viktigaste stunderna i deras liv. Själv satt jag och var nervös över att jag inte kommer ha chansen att säga hejdå till kören som skulle springa till deras buss direkt efter. Men jag hade som tur chansen att säga ett snabbt hejdå och de blev sena till bussen på grund av oss, haha! Så jag började gråta lite var så jag sa hejdå till alla seniors. Ser jag någon gråta så börjar jag också att gråta...
Efter det så gick vi upp till rummet där Katie har förberett en liten fest för oss med mat och trevligt sällskap. Det började förfärligt! Igår var det Yufeis sista dag med oss eftersom hon och hennes familj ska resa innan de åker hem till Italien, så vi behövde säga hejdå till henne. Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket. Hon och Solange har varit mina bästa vänner här trots allt och nu vet jag inte när jag kommer se henne igen. Vi kommer aldrig kunna se varann dagligen i skolan. det blev lite trevligare sen då vi hade några roliga konversationer med de andra, men det gör ont. Jag vill inte att det ska vara över!
Idag ska jag till Noels graduation party och flera hejdån väntar, yeey, för det...
På tisdag morgon så åker jag. Jag har bara tre nätter kvar i mitt rum här! (Inte värt att sova natten då jag måste vara vid flygplatsen 4 på morgonen). Helt galet! Jag har inte känslan som jag trodde att jag skulle ha "jaa, jag gjorde det, det kommer vara så kul att komma hem!". Den känlsan finns där också, men känslan "jag vill inte lämna alla" dominerar. Jag vet att då jag lämnar Newark, New Jersey så kommer jag att automatiskt ställa in mig på positiva tankar. Jag ser verkligen fram emot att åka hem, men dessa några dagar är så underbart roliga och hemska på samma gång! jag vill spola tillbaka tiden!
Blogg.se låter mig inte ladda upp bilder av någon anledning.. Så vill ni se bilder så finns jag på Facebook! :P
Slut
Varje dag påminns jag av att det snart r slut. varje dag är det sista av sitt slag. Torsdags var det sista körkonserten, idag kommer det vara avskedsfest, på måndag kommer jag ha sista normala dagen innan finals, , folk har redan börjat åka hem. Det är slut! varför är det alltid som bäst när det är över? Det är verkligen så! Detta kommer aldrig att komma tillbaka! Det är verkligen hemskt! Det är inte samma sak som då man lämnade Sverige för det var bara ett tillfälligt hejdå, men jag vet ärligt talat inte när jag kommer se, OM jag kommer se, mina vänner här igen!
Samtidigt så ser jag fram emot att åka hem också, så det är jättekonstigt, men jag vet att allt kommer att vara så konstigt och främmande, obehagligt. Jag kommer känna mig rädd, naken, exposed! Jag vill bara packa med mig vissa saker och blanda det med Sverige! Vill ta med mig typ... 60% av värmen (för att försöka sola såhär dags på året kallas självmord, 40+ grader, inte kul, inte kul! Ta med mig schoolspirit som assemblies, yearbook (som jag fick under veckan btw.) sporter, personligheter (vissa).
Folk frågar mig fortfarande: Saknar du dina vänner och familj hemma? Jag svarade alltid ja förut, men ärligt talat, jag saknar ingenting hemma i Sverige längre för jag vet att jag kommer se vad det än är snart! Vill bara ta vara på allt annat innan jag åker.
Jag kan verkligen tänka mig att flytta till USA i framtiden! Vi får se vad ödet vill mig, vad han har i bakfickan för mig liksom.. ;)
Jag blev framröstad som "most impoved" i kören, vilket är stort! Sen fick jag en varsety letter, ni vet, det som man lägger på sina letterman jackor och visar att man är cool :) Kanske någon gång i framtiden skaffar jag en sån och syr på den, eller så syr jag på den på en kofta eller liknande. (CM - Cimarrin Memorian).
Samtidigt så ser jag fram emot att åka hem också, så det är jättekonstigt, men jag vet att allt kommer att vara så konstigt och främmande, obehagligt. Jag kommer känna mig rädd, naken, exposed! Jag vill bara packa med mig vissa saker och blanda det med Sverige! Vill ta med mig typ... 60% av värmen (för att försöka sola såhär dags på året kallas självmord, 40+ grader, inte kul, inte kul! Ta med mig schoolspirit som assemblies, yearbook (som jag fick under veckan btw.) sporter, personligheter (vissa).
Folk frågar mig fortfarande: Saknar du dina vänner och familj hemma? Jag svarade alltid ja förut, men ärligt talat, jag saknar ingenting hemma i Sverige längre för jag vet att jag kommer se vad det än är snart! Vill bara ta vara på allt annat innan jag åker.
Jag kan verkligen tänka mig att flytta till USA i framtiden! Vi får se vad ödet vill mig, vad han har i bakfickan för mig liksom.. ;)
Jag blev framröstad som "most impoved" i kören, vilket är stort! Sen fick jag en varsety letter, ni vet, det som man lägger på sina letterman jackor och visar att man är cool :) Kanske någon gång i framtiden skaffar jag en sån och syr på den, eller så syr jag på den på en kofta eller liknande. (CM - Cimarrin Memorian).
