Man träffar sina vänner som vanligt. Man vet om när man möts att det är sista gången man ser de innan man åker eftersom man har pratat om det. Men eftersom man inte har fått in det i sin lilla klumpiga hjärna att det är sista gången man ser de på ett helt år så känns det inte särskilt speciellt. Det känns bara som vanligt. Sen kommer det där hejdå-t. Alla mina hejdån i alla fall var vid tunnelbaneuppgången eftersom det är där "ens vägar delas" (lol) så där känner man inte heller att det skulle vara någonting speciellt med just detta hejdå. Man känner "jaja, men vi ses ju imorgon!"
Nej, det är bara när man sitter där på t-banan eller kommer hem som det fakitskt slår en: Jag kommer inte att se dessa underbara människor på ett helt år!
Det allra finaste är då jag läser sms:en eller de jättefina breven jag fick som är meningen att jag ska läsa efter hejdåt. Det är då det slår mig vilka underbara vänner jag faktiskt har.
2