Att säha "Hejdå!"

Man träffar sina vänner som vanligt. Man vet om när man möts att det är sista gången man ser de innan man åker eftersom man har pratat om det. Men eftersom man inte har fått in det i sin lilla klumpiga hjärna att det är sista gången man ser de på ett helt år så känns det inte särskilt speciellt. Det känns bara som vanligt. Sen kommer det där hejdå-t. Alla mina hejdån i alla fall var vid tunnelbaneuppgången eftersom det är där "ens vägar delas" (lol) så där känner man inte heller att det skulle vara någonting speciellt med just detta hejdå. Man känner "jaja, men vi ses ju imorgon!"

Nej, det är bara när man sitter där på t-banan eller kommer hem som det fakitskt slår en: Jag kommer inte att se dessa underbara människor på ett helt år!

Det allra finaste är då jag läser sms:en eller de jättefina breven jag fick som är meningen att jag ska läsa efter hejdåt. Det är då det slår mig vilka underbara vänner jag faktiskt har.

mindre än tre!

<3

Jag tror att det blir bra så fort man kommit iväg liksom, när man har sagt alla hejdå och kan börja sin resa på riktigt.



Men aa, att säga hejdå är verkligen en konstig känsla. Man vet att man inte kommer ses på ett år men samtidigt är det så svårt att fatta, det går inte riktigt in. Det är väldigt jobbigt, men samtidigt känns det okej för dom vännerna som är värda att ha kvar kommer man hålla kontakten med och dom flesta kommer finnas där när man kommer hem också. :)

Alltså, jag var såå himla pepp på att åka, så mina föräldrar trodde typ inte att jag tänkte efter ordentligt på alla praktiska skäl med skolan och sånt, jag menar det händer ju så mycket under första året osv. Så dom tyckte att jag skulle vänta, och jag antar att det är smart egentligen, men jag vill så gärna åka! Längtar som en gaaaalning, haha!

Jaha okej, ja men du bor ju någonstans iallafall liksom! ;) Åh, hoppas du får ett jätteroligt år! jag kommer följa din blogg kan jag lova!