Så idag var det sista officiella Track meetet för säsongen vilket känns väldigt konstigt eftersom det känns som att säsongen bara började! Jag överlevde en hel säsong! Trots att jag inte kunde tävla som alla andra så tror jag att jag var bland de få som var mest engagerad i laget. Jag gick på alla träningar i stort sätt (bortsett från påsklovet då), jag gjorde alla fundraisers och samlade in pengar och gjorde det i tid, gick på de flesta Track Meeten och jag sprang distans, vilket jag tror kräver pest psykiskt också för att klara av! Ush, jag trodde aldrig att jag skulle kunna springa så mycket som jag har gjort! Nu vill jag inte förlora min kondition som jag har jobbat så hårt på under dessa två återstående månaderna. Jag vill kunna åka hem och visa upp vad jag har lärt mig sen januari! Men jag vet inte hur bra jag är på att intala mig själv att faktiskt gå ut och springa här. Jag vet att jag kan göra det hemma... Okej, mycket ordbajs. Sammanfattat: Track är över och det är ganska sorgligt. Jag kommer sakna det! Trots att jag inte är största fanet av att springa, men jag älskar att vara i form!

Bortsett från det så har jag varit ganska nere den senaste dagen! Jag vet inte varför, och det är extremt töntigt av mig. Jag har insätt att jag har blivit så mycket mer osocial än vad jag var innan, jag är dryg mot vissa och bara allmänt trycker ner mig själv! Jag blir irriterad på minsta lilla sak som en bortskämd unge. Det är som att jag är tillbaka till mitt mellanstadie jag ibland! Den osäkra, osociala jag! Jag undrar om det beror på att året lider mot sitt slut och jag försöker att isolera mig från folk så jag inte blir sårad då jag åker? Fast det vill jag inte göra heller! Folk brukar väl säga vid det här laget att det är blandade känslor, men jag ser faktiskt fram emot att åka hem! Jag ser fram emot att se alla där hemma igen! Ja, det är massa saker jag vet att jag kommer sakna. Jag kommer sakna vissa människor osv. Det är inte bara jag heller. Då man pratar med de andra utbytesstudenterna så inser man att det kanske är normalt att känna så. Det är därför man kommer utbytesstudenterna närmast. Man kan dela känslor. Man kan vara nära vän med amerikaner, men de förstår inte exakt hur det är.

Samtidigt är jag glad också. Herre min skapare, nästa helg åker jag till Los Angeles!!! Staden som jag alltid har velat besöka! Anledningen jag ens sökte till att bli utbytesstudent (ja, allra första anledningen sorgligt nog var det)! Nu så kommer jag kunna se det med mina egna ögon!!!

Så ni ser, jag är väldigt bipolär med mina känslor. Oh boy, undrar om jag kommer ha blivit väldigt annorlunda då jag kommer hem. Vi får se!

I alla fall, här har ni några bilder:

Jag och Yufei efter Track Meetet idag. Alla seniors fick blommor. Finns en gruppbild med alla oss, men någon annan har den. Får se om jag får tag på den! ;)

 

 

Jag och Emma förra tisdagen!! :D Hihi åh vad kul det var att se henne igen! Det var väldigt konstigt att prata svenska igen faktiskt också bortsätt från skype (för ja, det är inte samma sak av någon inderlig anledning).

 

Mina skor till Prom! Jisses, jag är kär i dem! Jag gillar mina skor mer än självaste klänningen, haha!

 

Älskar denna stad! Eller jag älskar denna delen av staden såå mycket! Synd att man inte kan tillbringa mer tid här. :)