Tiden för mig här är snart över. Jag har sätt fram emot hemresan hela året på ett sätt. Att se alla hemma igen, att gå tillbaka till mitt normala liv. Att gå framåt i mitt liv och inte bara göra någonting "på skoj". Speciellt då någonting var för konstigt och jag inte alls höll med om vissa saker. Tider då jag var irriterad på människor. Fortfarande så kan jag ibland tänka att det kommer verkligen vara riktigt underbart att komma hem.

Men för det mesta så gör det riktigt ont! Tanken att det faktiskt snart är över. Det här cirka tre års långa resan med alla förväntningar och förberedelser. Allt detta lider mot sitt slut. Allting som jag lever och andas, alla människor, allt kommer snart bara att vara minnen.

Alla skämt med värdfamiljen. Alla roliga stunder i kören. Alla föreställningar. Tennisen. Track and Field. Alla assemblies och liknande "school spirit" event. Alla trevliga och öppna människor som småpratar med människor de inte känner. Att vara så extremt spontan. Alla utbytesstudenter. Alla EF resor. Värmen.

Jag satt precis och kollade tillbaka på min blogg för vad jag skrev runt den här tiden för ett år sedan och tiden under camp. Tiden då jag inte hade någon aning om vad som förväntade mig. Jag var full av förväntningar man inte kan förstå ifall man inte lever i det, blandat med minst lika mycket skräck! Jag minns att under camp så önskade jag att efter camp så kunde vi bara åka hem och slippa allt. Men jag tror att det var hela blandade känslan som gjorde camp till det underbara det var.

Jag känner mig så tom nu! Det finns ingenting specifikt jag ser fram emot längre. Jo det finns ju fortfarande den här sista månaden som jag kommer göra till mitt bästa. Jag ska åka till Grand Canyon nästa helg och sen är det massa avslutningar och avsked som gäller och ta till sig det sista av livet i Las Vegas. Men nu efter Prom är alla årets stora event över. Jag har klarat av ett helt år "själv" på andra sidan klotet. Varför är jag inte glad? Varför är enda känslan jag känner ångest? Jag har sätt fram emot att åka hem! Jag har sätt fram emot att vara fri, kunna röra mig fritt...

Jag kommer sakna mina vänner här! Jag vill inte ens tänka på hur det kommer vara att säga hejdå till de och inte vita när/om jag kommer träffa de!

Ush! Jag börjar förstå vad alla menar med att detta "hejdå" är tusen gånger värre än hejdå:n man sa innan man åkte.